2-2 mot överlägset serieledande Malmö på bortaplan är inte bara ett fall framåt utan fler. Blåvitt skapade fler chanser under matchens första kvart än de gjort under de föregående fem matcherna totalt, vilket självklart är ett fall framåt. Men samtidigt så visar det hur svårt vi har i avgörande moment! Söder har en superchans att göra mål men skjuter utanför, dock inte alls förvånad, då Söder inte kan göra mål om så han får öppet mål. En stund senare, Vibe fri mot målvakten men chippar bollen utanför. Där och då borde det ha stått 2-0 till IFK, men nej, vi har inte flytet med oss.

Sen tar Malmö över spelet och vi hamnar på efterkälken och har svårt att vinna andra bollar och mycket riktigt kommer deras ledningsmål. Tycker självklart att om Alvbåge hade stått upp hade han tagit den bollen, men icke! Alvbåge har varit usel sen sin comeback, och agerat osäkert och så även nu.

Sen blev Gurra skadad och May får lämna sin högerkant och kliva in i mitten och Blåvitt får chansen att hålla i bollen och 1-1 efter första halvlek hade varit rättvist. Varför Stahre startar med May på högerkanten är fullständigt korkat, då han är helt vilse ute på kanten. Blev mycket bättre när Sobra kom in och tog högerkanten. Positivt är att Stahre ändå sätter in Sobra istället för någon mer defensiv när Gurra blir skadad och vågar gå framåt (inte för att han hade mycket till val efter fem mållösa matcher).

Andra halvlek har knappt börjat när IFK blir blåsta på en av årets solklaraste straffar. Malmöförsvararen glidtacklar, missar bollen totalt och drar ner Emil. Solklar straff, men uppenbarligen inte enligt blindstyret Strömbergsson. Vid det här laget har IFK spelat över nio timmar fotboll utan att göra mål, eller elva halvlekar.

Men mål skulle det komma. Ett vackert samarbete mellan Jakob och Vibe resulterar i att Vibe petar in 1-1. Väldigt viktigt mål, speciellt med tanke på framtiden, men framför allt för matchen. Jag har svårt att avgöra om IFK är kaxiga och vågar gå för 2-1 eller om Malmö backar hem och spelar lite mer passivt. Men hursomhelst, det är en väldigt svängig match. Sen kommer kallduschen! Malmö gör 2-1 efter ett misslyckat skott som blir en framspelning och återigen en svag insats av Alvbåge i mål (killen ligger ner på backen innan MFF-spelare har skjutit). Men Alvbåge ska ändå ha en lite eloge för en tidigare räddningen, där frågan är om bollen var i mål eller inte.

Här trodde jag att det var över! Ett lag i motgång och som ger formsvackan ett ansikte släpper in ett mål med sju minuter kvar på klockan, skulle bara falla ihop och tycka synd om sig själva. Men icke! Bara två minuter senare spelar återigen Jakob fram Gustav Engvall som väldigt iskallt och behärskat sätter in sitt första Allsvenska mål! Engvall har nu ett målsnitt (mål per spelad minut) som fullständigt krossar Robin Söders snitt. Men det spelar väl mindre roll när Söder troligtvis kommer få starta på onsdag ändå, eller?

2-2 borta mot regerande mästarna och suveräna serieledarna är ett fall framåt, inte bara för att vi gjorde två mål, utan för att vi spelade stundtals riktigt bra fotboll. Men det är också det som är problemet – IFK Göteborg är grymma på att möta lag som vill spela fotboll och vill framåt, för då finns det plats för vår kontringsfotboll (båda målen kommer på kontringar). Nästa match är borta mot Åtvidaberg, och där blir det självklart en helt annan matchbild där IFK förväntas styra matchen och Åtvid kommer ligga på kontring. Så det krävs ett par matcher innan vi får se om formsvackan har släppt, men självklart är det här resultatet bra för lagmoralen. Med handen på hjärtat så tror jag knappast att någon skulle tro att vi skulle vinna matchen, utan snacket innan match var ju att hålla nere siffrorna så man inte hade åkt på en förnedrande förlust. Så man får ta med sig det positiva härifrån och hoppas på att det vänder nu!